rockakatte

Jag kommer väl ihåg vad som hände den 22 juni i år och det är ett oförglömligt minne.

En sittplats såklart för att jag alltid lyckas köpa konsertbiljetter i sista minuten.

Men jag? Sitta? På FOO FIGHTERS?

FUCK THAAAAT

Dave Grohl är precis lika musikaliskt storartad som man tror och hela bandet spelade med en sådan självsäkerhet samtidigt som de lyckades med det där personliga, att vidröra ens hjärta

Jag hoppade ju nerifrån sittplatsen, kutade som en dåre och trängde mig fram, nästan längst fram till mina vänner och adrenalitet och lyckan höll sig hela kvällen

Och vi skrek: EVERLONG, EVERLONG, EVERLONG

för att vi kunde, för att vi är unga och tycker om att låta,

för att vi så gärna ville höra den, för att det betydde allt just då, favoritlåten,

för att denna stund alltid kommer finnas i våra minnen

EVERLONG, EVERLONG, EVERLONG

I våra oändliga sinnen

Och gissa vilken låt de spelar som avslut?

Tårögd, överlycklig, helpressad av 16.000 pers som trycker på där bakom

Jag tror att det finns stunder i livet då man känner sig sådär lycklig och det gör nästan ont i hjärtat för att man är så glad, så berörd, så nöjd

Allt är inte bra men just då känns det som att allt är precis bra och man slutar oroa sig helt och hållet i ett par timmar

Lugnet av att höra ett dånande ljud

En blixt, ett dunder, spöregn,

En röst, en gitarr, trumm-ljud,

ärligt, komponerat, organiserat,

Music is the only thing that makes sense

My heart is under arrest again
But I'll break loose
My head is giving me life or death
But I can't choose
I swear I'll never give in
I refuse

Musik är som en tröstande hand
och samtidigt kommer man närmare de djupa känslorna genom att enbart lyssna,

uppleva, upptäcka,

så starkt, så ärligt, så levande

odödligt



//Nadja S

"It is pronounced My-low Zy-letoe... and even the lads admit the title doesn't mean anything", sa Coldplays frontman Chris Martin i en intervju med the Sun. Mylo Xyloto, som alltså inte har någon särskilld betydelse enligt den brittiske sångaren är alltså namnet på deras 14 spåriga, femte studioalbum och som släpptes worldwide den 24 oktober nu i år.

---

Lär känna Coldplay på ett par rader:

Det alternativa rockbandet består av sina fyra orginalmedlemmar; Chris Martin som lead singer, gitarr och piano, Will Champion på trummor, Johnny Buckland på lead guitarr och Guy Berryman på bas. Samtliga medlemmar träffades på collage i London där de allt eftersom började bilda en enhet. Där gick bandet under namn som Pectoralz och Starfish innan de slutligen 1997 beslöt sig för att det var Coldplay som det skulle vara.



Gabriella tycker till:

Det var fredagen den 3 juni som Coldplays första singel släpptes, "Every Teardrop is a Waterfall", kl. 01.00 svensk tid.
Kl 01.01 lyssnade jag själv på de första tonerna i låten och jag hörde inte någonting som jag kunde relatera till det Coldplay jag känner sedan tidigare. Det var något väldigt nytt och exprimentablelt. Under året släpptes även singlar som "Major Minus", "Paradise" och "Moving to Mars" men varav den sistnämnda inte kom med på plattan.

Från första gången jag visste att Coldplay stod i studion för att spela in ny musik igen blev jag galen av glädje, men samtidigt undrade jag hur de skulle kunna fortsätta göra underverk som de enligt min mening alltid gjort. Kunde det verkligen ske igen?

När jag väl satt där och lyssnade på "Every Teardrop is a Waterfall" den där juninatten blev jag besviken. Jag tyckte att det liknade något mellanålders-elektropop-kris-gnabb, och helt plötsligt såg jag inte alls fram emot när skivan skulle släppas. Och faktum är, jag lyssnade knappt alls på någon av singlarna först allt var samlat på slutvaran Mylo Xyloto.

Den 24 oktober kom med en skiva som innehåll en till synes jättebuffé av Coldplay låtar jag bara kunde kasta mig över, men jag hade faktiskt inte särskillt höga förväntningar. Jag halvt tvingade mig att lyssna igenom. Jag lyssnade, och så småning om började det växa på mig. Jag hörde speciellt spår 4, "Charlie Brown", som kändes som mjukt siden av LSD i mina öron. Äntligen en riktigt, riktigt härlig låt!

Efter detta började jag utreda texterna nogrannare och känna på strukturen och jag började känna någon slags förståelse mitt i allt.

Det är ju helt klart inte Coldplays bästa skiva, men tillslut lyckades dom ändå leverera tycker jag personligen. Speciellt fina spår tycker jag är som tidigare nämt Charlie Brown, men även spår som Major Minus, U.F.O och Up In Flames. Men framförallt, det som jag tycker att britterna alltid har slutfört i sina alster, är en röd tråd genom sina plattor. Jag tycker att det kanske tappas lite när dom tar in sångerskan Rihanna som gäströst i Princess of China, det blir nästan som ett skumt intrång från någon slags "Coldplaytrygghet" till ett "wtf moment".

Sammanfattat tillslut då. Det är inte X&Y status känner jag, men det är ett experiment som helt klart gick hem på vissa plan, men andra inte. Jag tycker att Coldplay gick under någonslags 90'tals nostalgierad genre tidigare men att de har utvecklats med tiden, vet inte riktigt vad jag tycker om det faktiskt. Men om jag ska utgå från dom själva och deras tidigare arbeten skulle jag ge tre varma stjärnor av fem.

---

Hela plattan sammanfattad i två enkla ljudklipp på mindre än 10 minuter